du förlorade ditt krig / du står ensam kvar

†

Får en ny tid hos min psykläkare.

††

Ligger i sängen. Hör rösten igen. Rösten som går från ett sexuellt utnyttjande till ett plågat skrik. Jag försöker tysta ångesten genom

att kväva mig själv med en kudde. Men ångesten kvider. Jag lugnar ner mig. Reser mig upp. Jag sätter armbågarna mot benen och

gömmer ansiktet i händerna. Tårarna tar aldrig slut.

†††

"Hur mår du? Vill du verkligen dö, Josefine?"

Fyra år har nu gått. Jag minns känslan jag hade när mamma frågade mig det och grät. Känslan som egentligen inte var min. Jag minns hur

tårarna snubblade på varandra. En efter en. Det gjorde ont att veta att hon trodde att allt var hennes och pappas fel. Det var ingens fel.

Allt var bara mitt fel.

††††

Ingen skulle ju någonsin få veta. Ingen skulle någonsin få chansen att hindra mig. Ingen.

†††††

Ändå sitter jag här.

♥

Gud vad hemskt, får tårar i ögonen när jag läser.

Ta hand om dig! ♥

SV: haha, det är faktiskt jag för en tid sedan på videon :) syskon var ingen dum gissning dock eftersom jag har en tvilling, men det där är jag. Måste skicka med lite kärlek och en kram i den här kommentaren också, såg att du inte alls mår bra. Det finns en väg till att må bättre för alla, tyvärr är den hårdare för vissa men glöm inte att den fortfarande finns där. Puss och ta hand om dig <3